nerriechan.blogg.se

NärCon13 är slut och nu har jag landat i mina smålands mörka skogar än en gång.

Så nu blir det till att lägga upp alla bilder från NärCon på diverse sidor och sådär.

Allt var helt fantastiskt, förutom kanske ett fåtal saker som listas senare.
Finns egentligen inga ord att beskriva hur lycklig jag blir av att träffa alla mina vänner, och NärCon är verkligen väldigt nära till både hjärtat och själen.

Fick även dansa på scenen under ravet, och fick positiva kommentarer angående mitt (vad jag anser) halvtaskiga shufflande, så det gjorde mig fett glad <3

 

I ALLA FALL, det som var negativt i år var att personalen var grovt underbemannad, och de som faktiskt arbetade verkade inte vara så himla duktiga inom området som de blivit tilldelade.
Personal som snackade skit till sina chefer om personer på konventet, några av de i grillen kunde inte ens grilla (Vidare noteringar om detta längre ner), speglarna på ungefär alla toaletter som jag använde var dåligt torkade och suddiga av rengöringsmedel som fortfarande satt kvar, säkerhet hade ingen koll på alla människor då det låg folk och sov överallt utan att någon ens kom fram och sa till och så fick en av mina bästa vänner jobba extremt långa pass (12-12 utan lov att gå ifrån för att äta etc).
SÅ ATTEH, mer personal hade varit bra. Och mer DUGLIG personal dessutom.

Personen som stod och grillade grillspett inte bara BRÄNDE ungefär alla kycklingen, utan lämnade iväg råa grönsaksspett, gav bort de specialbeställda spetten till fel personer utan att ens fråga och BRÄNDE mig på handen när han gav mig mitt spett då han la den förkolnade och skitvarma pinnen rakt över handen på mig när jag höll i min tallrik.
Seriöst? Ser man att någon har grova problem med att sköta sitt område kanske man ska prata om att byta inom teamet?

 

Sen störde jag mig på dom fulla människor som sprang runt utanför rave området också (som tur väl var hade blivit inhängnat i år).
Dom sprang runt med tutor (vilket iofs inte är så farligt vid ravet) men sen förflyttade dom sig ner till campingen där alla låg och sov.

Hörde att några i år igen försökte ragga upp minderåriga och dra iväg med någon annan stans.
Sedan stod dom och kritiserade alla som dansade och påpekade högt och ljudligt att :
"MAN KAN JU INTE HA KUL UTAN SPRIIEET JUEE!"
Näehe?
MEN UPPENBARLIGEN SÅ KAN DOM VÄL DET OM DU TITTAR!
Seriöst, om du behöver vara påverkad för att ens ha kul, hur tråkigt är ditt liv?

 

Konventen är en plats där man inte bara ska kunna känna sig säker i vem man är, utan även en plats där det vistas mindre barn och yngre ungdomar. Det vill säga personer mellan åldrarna 12 till 20.
I vissa fall var många till och med yngre än det!
Dom inte bara KAN ha roligt utan sprit, dom FÅR INTE dricka sprit.

Sen hörde jag från säkerhet att droger och alkohol beslagstog ifrån diverse konvetare.

Vilket är synd.
Tycker det är tråkigt att sånna saker börjar smyga sig in på sånna här event också.
Konvent är ju liksom ett ställe där man lär sig att ha kul med sig själv och andra, utan att behöva bli påtvingad annat.

 

Men ja, annars var det kul.
Annars var det fantastiskt.
McDonalds var ju till och med förvarnade i år så maten inte tog slut mitt i konventet.

Träffade både nya och gamla vänner, fick vara med i en sanning eller konka ring för första gången på länge.

Overall så var detta ett av mina bästa NärCon och konvent, mest på grund av alla fantastiska människor.
Jag älskar alla mina vänner, och mina konventarvänner är verkligen familj för mig.

JA jag kanske inte alltid pratar med dom, men när vi ses så är det precis som att förra gången vi sågs var igår.
Jag tycker verkligen att det är så man klassar det som en bra vänskap.
Jag kanske inte pratar med dig på hela konventet, men vi kramas och säger hej, sen kramas vi och säger hejdå, och den kramen är en av alla de saker som gör mitt konvent.
Varje liten person jag hälsar på, varje liten kram hur snabb eller liten den än är så är den viktig för mig.

Det gör mig lycklig att veta att jag har vänner, som känner igen mig, som hälsar på mig.
Även om vi som sagt inte pratar annars, eller ens på själva konventet, så betyder alla mina vänner mycket.

Skulle kunna nämna ungefär 30 sånna personer rakt av här och nu.
Men dom gör ändå mina konvent till fantastiska upplevelser.
Bara för att jag pratar med dom i kanske 5 minuter, hälsar på dom, kramar dom, vinkar över ett rum.

Alla mina vänner är viktiga.

Och det är just precis därför jag älskar konvent.
Och det är just precis därför NärCon är så speciellt för mig.
Någon dag så åker NärCon loggan upp som en tatuering.

Det bara är så.

Ibland blir jag lite sur på folk som säger "jag vill lära känna dig" och sen frågar dom: Vad heter du.
Var bor du, hur gammal är, vilken ögonfärg har du, hur lång är du osv.

Mitt namn, var jag bor, hur jag ser ut och hur lång jag är, är inte VEM jag är.
Hur svårt att ska det vara att greppa?

Om du vill veta vem jag är, och sedan frågar vad jag heter och inget mer, då bryr du dig inte ett skit.
En personlighet är en personlighet, och kallprat är kallprat.

Jag är inte var jag bor, vad jag pluggar, min ålder, mina kläder, mina pengar m.m.

Jag är hur jag väljer att se världen, jag är min musik, mina intressen, det jag älskar.
Det är VEM jag är, det andra är VAD jag är.

 

 

Vad jag är och vem jag är, är två helt olika saker.

Snart bär det av mot NärCon!
Eller imorgon rättare sagt :3

 

Sitter och syr saker i sista minuten och packar det sista, peppen stiger!!

 

Ska även få hjälp att färga håret senare idag, och jag hoppas det funkar.
Ska duscha med silverschampoo och se om det gör någon skillnad på mitt röda hår, och sen slänga i en ny röd!

 

Det enda jag inte ser fram emot på konventet är dömmande människor.
Alla behöver ju inte älska och umgås med alla, men jag är rädd att folk ska vara elaka.
Typ som som kollar snett på en för att man inte cosplayar "rätt" eller för att man är lite mullig och visar sig i bikini.
Eller mina ravekläder. Speciellt mina rave kläder.
För jag är inte supersmal.
Och jag vet det.
Men jag vill inte bli utpekad bara för det.
Jag gillar rave och jag gillar att dansa, så jag kommer att klä mig i sånna kläder.

 

Sen vill jag att Adam ska få många nya vänner med.
Cheesy som fan kanske, men ja.
Jag vill verkligen få tillbaka gamla konventstider.
Där man glompar någon bara för att dom är från samma serie.

Eller där man bara går fram och kramar random folk.

 

Jag saknar sånt.
Jag vill liksom inte behöva oroa mig för att någon ska tycka jag är konstig.
På ett konvent.

ALLA DÄR ÄR MER ELLER MINDRE KONSTIGA, PÅ ETT BRA SÄTT!
Alla gillar samma saker och alla har liknanade intressen och då borde man ju inte se ner på varandra.

Konventare för mig är familj.
Och jag tycker verkligen det är synd att vissa tror dom är bättre bara för dom har mer pengar för cosplay, eller är smalare, eller samlar på "rätt" saker.
Pfft.

Men ja, vi glömmer det en liten stund och ser det glada!
Peppa NärCon <3

Skulle det verkligen döda filmindustrin att ha EN kvinnlig huvudkaraktär som är överviktig? 
Eller i alla fall knubbig.
Eller i alla fall INTE SUPER SMAL.

Seriöst.
Den enda filmen jag har sett med en "icke-smal" kvinnlig huvudkaraktär är en komedi.
En skräckfilm, eller bara en romantisk film eller NÅGON drama.
Vad fan som helst.

Det skulle inte döda någon.
Bara någon, nånstans.

Är så trött på att alla huvudkaraktär som är så jävla "heta" är smala. 
Det är inget fel på att vara smal. Absolut inte.
Men nån gång kunde dom väl ha med någon som i alla fall har lite mage, eller lite lår, eller lite armar?

Något som inte får en att känna skuldkänslor så fort man försöker göra en cosplay, eller äta på donken?
Det stör mig att i varje film som jag ser på där dom försöker belysa kvinnorna som "sexiga" är ALLA smala.
Små bröst, små midjor, små magar, små lår, små allt.
Såvida dom inte är supersmala med supertuttar såklart.
Det är ju också tillåtet.
Så länge du är smal får du räknas som sexig, enligt typ nästan alla filmer jag någonsin sett.

Och det stör mig.
Grovt.
Liksom, lyft fram NÅGON sexig brud som är lite större.
NÅGON.
För dom finns.
Men dom får inte lov att vara med, av nån anledning.

Fuck off filmindustrin.
Seriöst, gå och dö.
Sen när ser majoriteten tjejer i 20års åldern ut såhär?
Ja okej hon är med i en skräckfilm,  och skräckfilmer ska handla om sex och etc.
Men kom igen.
Är man smal och ser det här så är oddsen stora att man mår dåligt för att hon har ENORMA tuttar för sin kropp.
Tvivlar på att dom ens är äkta.
Och är man större så mår man säkert dåligt över att hon är jättesmal.

 

Jag förstår inte varför man inte bara kan typ ha någon roll, i någon film, där någon huvudkaraktär är lite större.

Är det konstigt att unga människor får ätstörningar?
Eller att man vill operera brösten och göra massa kirurgiska förändringar?
Är det SÅ JÄVLA KONSTIGT när idealen vi blir matade med varje dag ser ut såhär?
Jättesmal med typ D kupor.
Så ska du se ut om du vill vara sexig.

FUCK.
OFF.

 

Sitter och håller på med det sista på min katt-rave-dräkt inför närcon!
En svans och ett stycke mys-mage på ingång.

Ser väldigt mycket fram emot ravet den här gången faktiskt, för jag har lärt mig shuffla lite bättre och jag är inte rädd för att kliva upp och dansa heller. Plus att typ allt jag har på mig kommer lysa i UV haha.


Störde mig dock lite på en person jag pratade med tidigare idag som inte fattade konceptet med att vara klädd på ett speciellt sätt inför ett rave.
Ja asså, okej, du kan klä dig hur du vill. Jag bryr mig inte.
Men jag shufflar inte i skinny jeans på ett konvent.
Inte en chans.

Jag vill ha kläder som rör sig snyggt till det jag dansar och musiken.
Benvärmare eller rave-byxor.

Det är ju lite det som är poängen med ett rave.
Musik och dans.
Och jag råkar älska allt med det. 
Danserna, musiken, adrenalinet som rusar och hur jävla awesome det känns att släppa lös i sina awesome kläder.
Sen spexar man upp det som fan med glowsticks och dansar tills man inte kan andas längre!

Yeah.
Jag längtar till NärCons rave.

Folk som gnäller utan att försöka göra något åt situationen. 

Nej, jag orkar inte ens.
Asså, seriöst?
Du sitter och gnäller om att ditt liv är så jävla hemskt och att det är så synd om dig, men du har tak över huvudet och mat på bordet och vänner, och du FÖRSÖKER INTE ENS göra något för att må bättre.
Du bara sitter och där och fucking gnäller.

Testa ta tag i lite riktiga problem istället för att bara klandra världen för ditt missöde.
Ja okej, det kanske var hemskt för dig med ett breakup, eller med nån olycka, eller med vad som helst som nu fått dig att bli ledsen.
Men det är inte världens fel att du väljer att inte göra något åt det.
Det är inte världens fel att du väljer att sitta stilla och se på medans resten av världen springer iväg.

Och seriöst, sluta gnälla.

JA vissa saker tar tid att komma över, vissa kommer man aldrig helt över.
Men MÅSTE resten av världen höra VARENDA DAG hur synd det är om dig?
Måste du söka dig till allas och allts uppmärksamhet för du tror att då kommer någon komma och rädda dig?

GUESS WHAT. Dina problem är precis vad det låter som, DINA problem.
Man kan få stöd av vänner, och man kan få vänner att prata med.
Men ingen, INGEN, kommer att sitta där med ett rep och dra upp dig ur din egen kvicksand.
Det är du och bara DU som kan göra något åt det.

Så sitt inte där och whina över något som är din egen förtjänst.

Om du har ett problem finns det två vägar att gå:
Antingen så tar du tag i det och försöker lösa ditt problem.
ELLER så sitter du där och lever med det, men om du väljer att sitta där och leva med det SÅ HAR DU INGEN RÄTT ATT GNÄLLA HELLER.

Så jävla svårt är det faktiskt inte att bara erkänna för dig själv att du har ett problem.

All förändring börjar i dig.
Hur du väljer att se saker eller bemöta saker.

Ingen annan kan ändra dina ögon om du inte tillåter dom att göra det.
Så for fucks sake, sätt dina problem i perspektiv lite till hur andra har det.

Så kanske du inser att ditt liv inte är så jävla illa som du väljer att tro.

Och om det är det så får du väl lyfta på röven och ta och ändra på det då.

 

I'm out.

Det är så svårt att få ro i kroppen ibland.
Jag vet inte varför men det är precis som att jag inte kan slappna av vissa stunder.
Tänker konstant på massa saker jag borde göra, jag måste göra, och sen blir det bara för mycket och så slutar det med att jag gör mindre än jag tycker att jag borde hinna med och då får jag bara ångest och känner mig dålig.

Om det är såhär det känns att vara vuxen så vill jag inte vara med.
Tar semester till peter pan och tingeling jag.

 

Sen är jag så trött på att folk ska dömma mig.
För hur jag ser ut, för hur jag äter, för hur jag sover, för att jag vill uttrycka mig osv.
Ska det vara så jävla svårt att få lov att bara vara människa utan att man ska bli dömd 24/7.
Jaaa jag kanske inte ser ut så som alla tycker man borde, men jag ser ut så som jag vill.
Jag gör det för JAG vill.
Jag SKITER i vad alla andra tycker är fint, ska jag behöva leva efter vad ni tycker och tänker bara för att inte riskera min mentala hälsa? Trycka ner den jag är bara för att någon annan inte tycker om mig?
Fan heller.
Aldrig.

Jag går inte upp ur sängen varje morgon för att fucking imponera på någon annan.
Jag gör det för mig.

Varför kan inte människor bara ta sig tiden att föstå det?
Att jag gör det för min skull.

Dom skulle inte tycka om ifall jag satte på dom svarta kläder och sminkade dom varje dag bara för jag gillar det?
Så varför ska jag tvingas till deras ideal för att slippa må dåligt?

 

När jag var liten så såg jag massvis med filmer om att man ska våga vara sig själv, att man inte ska gömma sig bakom något annat.

Alla minns väl Grynet? Ta ingen skit?

Så var finns dom här söta små slagorden vi blivit uppfostrade med när vi väl ska stå på oss?

Vi blir lärda en sak som barn och sen tvättas det bort.
Disneys Mulan? Spegelbilden?

Hela den jävla filmen går ut på att man ska våga vara sig själv och våga stå på sig.

Men näe, i riktiga världen fungerar det ju inte så.

För när du står på dig har du fel, och då lär man sig att man ska sluta med det för att "få det lättare". 

Fast nu är det så att den där skiten funkar inte för mig.
Jag vill och tänker stå på mig, för jag blev uppfostrad sån.

Jag vill kunna vara mig själv utan att bli dömd vart jag än går. 
Alla säger att man ska stå på sig men ingen gör det, och sen ser vi ner på dom som faktiskt vågar, och tycker dom är konstiga och dumma som "sätter sig själva i den sitsen".

 

"Det är ju ditt eget val att se ut som du gör och bli associerad med dom andra som ser ut så"
Jaha. Du menar dom andra som vågar vara sig själva och vågar stå för vad dom vill och tycker istället för att gömma sig bakom en falsk trygghet?
I så fall: JA. Ja ja ja och åter tusen gånger ja.
Jag väljer att bli associerad på dom människorna.

Om du bara kunde få in i skallen att dom människorna inte är ligister, satanister, oansvariga, omogna eller icke eftertänksamma bara för att dom tycker en viss sak ser snyggt ut.
Kunde fler bara få in det i sitt lilla jävla huvud skulle världen bli en bättre plats.

Vad händer om kassörskan på willys har en ring i läppen eller ögonbrynet eller näsan?
Eller en tatuering på handen eller halsen?
JO, du får betala dina varor, titta på henne i vaddå? 4 minuter? Som max.
SEN FÅR DU GÅ HEM.
HUR PÅVERKAR DETTA DIG?
Ska du sluta handla mat för att du inte tyckte kassörskan såg tillräckligt snygg ut enligt dina ideal?
DET VAR DET DUMMASTE JAG HAR HÖRT.

 

Fåfänga, dömmande, kortsinta, tjockskalliga jävla personer.
Det är vad jag tycker om dom som vill forma om andra bara för att dom tycker det ser bättre ut.
Ingen tvingar dig att göra som dom vill.
Varför i hela fridens helvete ska du då tvinga dig själv på dom?

Jag förstår inte varför alla män i hela världen antar att bara för att dom bjuder mig på en öl eller en cider eller whatever så ska jag automatiskt bli intresserad av dom?
DU BJUDER, KLART JAG TAR EMOT. 
BJUDER. Det där ordet.

Det är inte ett ord för att man gör en deal som betyder alkohol mot sex. 
Liksom, om någon kommer fram till mig och fråga om jag ska ha nåt och att dom bjuder, klart jag inte tackar nej?
Jag antar att dom är trevliga mot mig. Men ofta så antar dom något helt annat.
Och sen finns det ju dom som inte tar ett nej heller. 

 

Fast en kul grej med kvällar ute är alla som försöker dansa och man ser på dom att dom knappt kan gå.

Dock stör jag mig hårt på dom som tycker det är okej att ha en konversation i grupp på 5 pers mitt i dansgolvet.

Det finns sittplatser och stolar, är du på dangolvet? DÅ DANSAR DU.
Stå inte där i en klunga killar och se ut som idioter, vill ni snacka raggningstaktik så kan ni göra det innan ni kommer till dansgolvet.

Sen förstår jag inte heller hur svårt det ska vara att gå fram till någon och säga "Du dansar bra, vill du dansa med mig?"
Nej men då är det hellre mycket bättre att smyga sig på någon som står och dansar med sina tjejkompisar för att skrämma skiten ur sagd person. Eller så gör man som geniet jag stötte på igår. 
Han stod i en klunga killar och disskuterade på dansgolvet, sådär fint och lägligt. Sen out of nowhere:
"Hej jag vill dansa *grabbar tag i din arm och sliter till lite* 
Jag vill väldigt ogärna dansa med folk som sliter i mig. Änn mindre de som gör det medans jag står och dansar med mina tjejkompisar.

Vill du så gärna dansa med mig, så säg det.

Slit inte i mig, glid inte upp bakom mig och stå inte o stirra på mig i en kvart innan du gör det. 

 

Men men, hade en väldigt kul kväll ute igår, blev till och med bjuden på whiskey av en trevlig snubbe. 
Stod och pratade om våra diverse ringar och varför vi hade dom och sådär.
Tycker det är skönt och kul att träffa folk som inte är ute efter att kladda på en utan som faktiskt tycker det är kl att bara prata. 
Sjöng en låt för pappa också, men det gick inte jättebra haha.
Hade i alla fall väldigt kul. 

Jag fick några meddelande på min kamrat sida av en viss "herre" som, om ni läst mitt inlägg om bröst, bestämde sig för att starta konversationen just så. Varpå jag ger honom en utskällning, eller i alla fall säger vad jag tycker om saken.
Till svar får jag att "1. Det kallas att vara kille, de är "kåta" och ärliga." och "2. Sedan stenålderstiden, sedan fkn reptiltiden har set varit så. Kallas DNA samt instinkt."

Och detta gav jag svar på tal, om vad jag ansåg om saken.
Som sagt, har ni läst mitt inlägg om bröst kan det hända att jag upprepar någon fras där i från men, bear with me.

Detta var i alla fall mitt svar på hans meddelande. 

Måste bara säga att jag blir himla glad över att se att någon alls läser på min blogg. Och framför allt kommentarer.
Blir så himla motiverad till att fortsätta skriva om saker och ting när jag märker att folk faktiskt läser, och sedan ovanpå allt tar sig tiden att kommentera. Vare sig kommentarer håller med mig eller inte så är det alltid kul med folk som yttrar åsikter. 
Men ah.
Ville bara säga att det gör mig glad <3

Nu är det så att min kära pojkvän har startat en blogg där han testar och recenserar det mesta ifrån filmer och spel till olika saker att göra och drinkar att mixa. Så för dom som har roliga idéer, eller tips, eller rent av bara vill veta hur det är att testa något som man själv kanske inte vill/vågar är det bara att titta in bloggen och langa in en kommentar till honom!
Det kommer säkert hamna både bilder och videos på det mesta där, så var inte rädda att ge förslag på saker och ting!
Bloggen heter http://funfinder.blogg.se/ och ja, titta in den!
Den har precis startat, så givetvis kommer det fler saker med tiden.

Men som sagt, släng in nån kommentar till honom om saker ni vill att han ska testa och recensera!

Det där med att vända på dygnet!
Nejmen ja, måste tagga inför närcon!

Jag förstår inte hur män tror det är charmigt att ragga på nån genom att säga "Gud va stora bröst du har ;)"
NÄEHE?!
Tror du inte jag redan VET det. Det är inte kul när det enda som blir påpekat om en själv är ens tuttar.
Seriöst. Är så jävla trött på att så fort man har något annat än en tjocktröja på sig och sitter på omegle eller nåt för att fördriva tid o prata med folk får man höra "Nejmen oj, va du har stora bröst". JAG. VET.
Det är inte hela världen. Det är bröst. Inget speciellt med det.
Och ändå är det det första man får höra.
Seriöst, en bra raggningsreplik lyder INTE "Hehe, tuttar...."
Och att sedan fortsätta med "Är dom fasta, vad har du för storlek, osv", får mig inte direkt att vilja slita av mig bhn. Snarare att skälla ut dig och dra vidare till nästa person.

Tuttar är INTE vatten i en öken. Det är inte precis som att man inte bara kan googgla bröst och få upp typ en miljon jävla resultat. Och det är inte precis som att du inte kan ta dig in på nån free cam sida eller nåt och be någon som faktiskt tycker om att göra det visa sina bröst.

 

Ja, okej, alla på internet är douchebags på default och äckliga gammla gubbar etc.

Fast dom är ju vanliga människor. 
Och svenska människor.
Och folk som går på gatan.
Dom är alla.
Och det är såhär folk beter sig så fort dom får en chans att vara anonym?

Kanske inte så konstigt egentligen, men jag förstår inte hur vuxna personer som är typ cirka 40, tycker det är okej att skrika rakt ut "BRÖST" så fort dom ser en kvinna. 
Jag är 19. Du är typ 21 år äldre än mig.
Jag hade kunnat vara ditt barn.
Men sånt är helt okej så fort du blir anonym. Då är det okej att vara peodfil. 
För då är det ingen annan som vet.

Usch.

 

"Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask, and he will tell you the truth." - Oscar Wilde

Går det ens?
Om man jämför en som har en blogg med jättebra saker att säga, jättevettiga poänger och allt sånt där, men inte blir bra på bild eller kan passa in i normen. 
Sen tittar man på någon smal 15åring, har en blogg, tar lite bilder när hon badar och skriver lite om vad hon gör på dagarna. Vipps - bloggkändis.

Är det verkligen så det ska vara?

 

Liksom grattis att du är söt och kanske smartare än alla andra 15åringar men allvarligt?

Och ja nu kanske vissa säger "hej du överdriver lite nu", men jag tycker inte jag gör det.

Nu försöker inte jag tracka ner på någon person eller så, men ska det verkligen vara så svårt bara för man inte är smal eller passar normen?

Jag uppmuntrar inte övervikt eller att man ska vara ohälsosam. Aboslut inte.
Jag tränar, jag är väldigt aktiv av mig. Men jag ser inte direkt "smal" ut för det.
Har aldrig gjort. Inte ens när jag var deprimerad och åt kanske 5 matskedar ris per dag i 3 veckor så blev jag inte särskillt "smal". För så är vissa människor skapta. Man behöver inte väga en viss summa eller se ut på ett visst sätt för att vara hälsosam så länge man vet att man är det.

Men ändå så syns det konstant. Om du som lite större vågar dig på att gå ut i genomskinligare tröjor för att det är varmt, eller visar dig på stranden, eller ens bara har tajta byxor på dig någon dag så vipps. Där är det.
Personer som sitter i klungor och småfnittrar och sneglar åt ditt hål. Tonåringar som pekar finger.

 

Lägger du ut en bild på internet där du mot förmodan ser lite större ut, ta-da.
"Tjockis" "Fetto" "Testa en power walk" "Sluta käka på donken dååå"
Det är inte överdrifter precis. Jag blir själv kallad massa saker, och jag är inte ens tjock.
Jag är mullig. Och jag är inte ens så jävla mullig heller. Jag är lite över normal. På vilket sätt är det fel?
Alla kanske inte älskar att träna. Alla kanske inte tycker om att vara smala. Men ändå blir man nermosad i det, att om du inte är smal så gör du något fel och då är du en dålig person.

Som sagt nu försvarar jag inte folks om väger 200kg sen klagar över att dom är tjocka. 
Nu påpekar jag angående dom som är som jag, som är lite över normalvikt och har ett rent helvete för det.

Jag och flera av dom jag känner har samma problem.

Kan inte byta om inför idrott, kan inte gå ut i bikini, kan inte gå på fest i tajta kläder etc. utan att känna oss hemska, fula, äckliga.

Bara för att någon bestämde tydligen någonstans att vi alla ska se exakt likadana ut och att alla föds med samma gener och det sedan är ett val att få kraftig benstomme eller bredare höfter.

 

Jag hatar denna jävla smal-mani. Man kan vara vacker och snygg och sexig utan att se ut som en pinne.
Det går faktiskt.

Insåg i helgen att min vegetariska curry inte alls är vegetarisk, den är veganskt. SÅ DET ÄR BRA!

Även om jag inte är något av det så tycker jag att man kan dra ner på kött konsumptionen en hel del.
Seriöst, man måste inte äta kött till VARJE MATRÄTT.
Finns fett mycket mat som är god ändå.
Det är inte ens smaken på köttet många tycker smakar gott utan det är kombinationen av kryddor och konsistens.

Visst jag äter kött, men jag tänker inte försvara det. För det finns inte ett enda bra argument för det.
"Det är lättare att få protien genom kött" Ja, jo, lättare. Men inte precis som att du dör om du inte äter kött varje dag. Käka en sallad. Eller gör pasta med typ ostsås eller curry eller bara stekta grönsaker eller vafan som helst.

Det är inte svårt. Och du förlorar inte ett skit. Om något så mår du bättre och sparar pengar så WIN WIN.

 

Det var nom nom nom med curry gryta till middag i alla fall~ 

Älskar att stå i köket och laga mat och typ titta på tv samtidigt, det är väldigt rogivande för mig faktiskt.

Allt som har med handarbete att göra lugnar ner mig, oavsett om det är sy, virka, sticka, rita, skriva eller hacka grönsaker. Det lugnar bara ner mig på nåt skumt vis. 

Vilken är ganska skönt för har en hel del att tänka på just nu.

 

Sen kan jag inte sluta leka med mitt nya mobilskal heller, så jävla sött.

Man kan fladdra med öronen på det för det är i silikon, och jag kan inte låta bli så fort jag plockar upp telefonen!

Köpte till och med ett matchande till min kille för dom var så billiga på ebay.

 

Anledning till att det är just Stitch och Angel är en lång story.

Men innan vi blev ihop så var vi fett kära i varandra, jag var bara super osäker på att ta några seriösa steg.

Han brukade kallas för Stitch, och när jag åkte på ett konvent så sålde dom mobilsmycken som såg ut som Stitch och Angels huvuden, och när jag såg dom så tänkte jag direkt på honom och mig så jag köpte dom.

 

 

Men ingen av våra nya mobilen kan ha mobilsmycken så när jag ändå skulle köpa nytt skal till min iPhone (som jag förövrigt fick av mina kära föräldrar helt sådär randomly när vi var hemma i Småland) tänkte jag "vafan, nu ska jag va lite gullig" och köpte ett till oss var. Men eftersom han har en htc och ingen iPhone så fick jag karva ut insidan en bit på hans med en mattkniv haha. Det passar nu i alla fall!

Var till och med fett gay och pluttenuttig och grejs igår och langade ihop en bild via nåt program på mobilen.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag cosplayar? Jag ritar, skrivr, syr, virkar, lagar mat, bakar, sjunger, spelar gitarr, spelar ocarina, spelar flöjt, dansar, spelar spel, fotar ibland, redigerar bilder osv.
Älskar och uppskattar i princip alla estetiska saker och ting.
Ockuperar mitt dagliga liv med att ta mig dit vinden bär mig, och med det menar jag att jag gör det jag känner för, när jag känner för det. 

Tycker om den mesta nördkulturen, så star wars, harry potter, dr who, star trek, marvel, dc comics, tim burton osv. är saker som jag älskar. Har växt upp med en far som älskar allt sådant och har lärt mig uppskatta livet och lärandet.

Tycker det är kul att lära mig nya saker, och de flesta skulle väl säga att jag är helt okej allmänbildad. 

Älskar att se de små sakerna i livet, och det gör mig glad. Att plocka blommor på våren, göra midsommar kransar, folk som ler på gatan, att sitta ute och titta på barn som leker. Sånt gör mig glad.

Jag är en rutimänniska, men jag har lätt att fastna i mina rutiner för mycket och det får mig att känna mig instängd. Så då har jag utvecklat ett spontant beteende som kryper fram då och då för att bryta mönstret.
Min spontana sida leder till väldigt mycket knepiga saker och situationer, så jag har lärt mig av min syster att tänka efter, eller i alla fall försöka tänka efter två gånger innan jag tar ett snabbt beslut. Det hjälper inte alltid med vafan. Man ska väl försöka i alla fall.
Mitt humör styr mig verkligen till hundra procent, är jag glad så blir hela världen glad och är jag på sämre humör följer världen med. Jag har en tendens att tappa humöret fort dom dagarna som är sämre, och det leder ofta till tjaffs eller dålig stämning med min pojkvän, eller till att jag smäller i saker. Det händer mig ibland att jag blir så jävla arg att jag inte vet var jag ska ta vägen med mig själv, och så slutar det med att jag sitter på golvet och gråter istället. 

Jag har alltid varit sån och jag kommer nog alltid att vara sån också.

Jag är inte rädd att hävda mina åsikter, inte det minsta. Jag har dock inget emot att andra tycker på sitt sätt, så lägnge dom inte försöker pracka det i ansitket på mig. Att diskutera för och nackdelar tycker jag är jätte intressant, för det kan leda till att man öpppnar sina ögon för nya sätt att se saker, men att bara sitta och bete sig som ett småbarn och säga "JAG HAR RÄTT DÄRFÖR ATT JAG VET DET!", sånna diskutioner tål jag inte.

Musik är mitt liv, jag klarar mig inte utan den. Hade jag kunnat skapa mitt "happy place" hade det varit en liten låda med plats nog för mig och kanske en till, som var mjuk på insidan och med några kuddar i, och som hade högtalare i sig som sedan plockade upp på vilka hjärnvågor man skickar ut och läser av ens humör, sen spelar den musik på shuffle som passar till ens humör. Det hade verkligen varit mitt "happy place". 

Jag har inget alls emot att leva innuti mitt eget huvud, kan sitta i timmar och bara stirra om jag har musik.

Jag älskar mina föräldrar, dom har verkligen gett mig allt. Och jag vet inte hur jag ska ge tillbaka det. Men den dag tillfället kommer så tar jag det, utan att tveka. Utan att blinka.

 

Jag vet inte riktigt vad mer jag kan skriva som "introduktion" till min blogg för, eh, ja. Det känns som att det börjar bli ganska långrandigt nu.
Om det inte redan syns så har jag en del att skriva om haha, så dom som intresserar sig för det får gärna läsa mina följande inlägg.
Dom kommer väl som dom kommer. Ibland kan det ta dagar och ibland kan det ta minuter. 
Beror väl lite på hur mina dagar ser ut i allmänhet haha.